vilse i världen -

Nu har jag varit hemma i snart en vecka och jösses vad konstigt det är. Här hemma har det ju knappt hänt någonting... Min sista resa i Senegal blev precis som jag trodde ett äventyr i sig. Jag trodde ju att jag skulle få åka med en äldre, jättegullig man som körde oss i nationalparken sist vi var i Toubab Dialaw men han kunde inte så istället blev det hans bror, en riktigt snuskig, gräsrökande 50+ med ruttna tänder. Det första han gör är att tända en liten joint och sen gick det väl egentligen bara utför, hans andra fråga var om jag var gift och om jag inte ville ha en senegalesisk man och på halva vägen plockade vi upp hans, om möjligt, ännu äckligare kompis som tände ännu en joint och satt och hängde fram mellan sätena och kallade mig "my darling" och "belle gazelle" hela vägen. På väg in i Dakar fastnade vi i en poliskontroll som dom mutade sig ut ur eftersom båda var dynghöga... Till slut kom vi i alla fall fram till flygplatsen där inne var det till att börja med svinkallt! Jag var i rätt god tid så jag satt där och tittade på när flygplatsen fylldes av senegaleser iklädda traditionella kläder, med sin packning i gamla rissäckar. När jag satt där på flygplatsen ville jag inte åka hem. Jag hade haft ett nästan tårfyllt avsked på Sobo Bade och alla var så himla gulliga och underbara. Alla frågade varför jag var tvungen att åka hem och när jag skulle komma tillbaka. Jag fick en halssband av Babacars mamma och ett helt gång kramar och kindpussar. Alla har varit så otroligt snälla mot mig och jag vet inte hur jag ska kunna ge så mycket tillbaka.

Flygresan gick förvånansvärt lätt och smidigt och alla väskor hängde med. Lite roligt var det dock på flyget mellan Dakar och Bryssel. Till att börja med så kastade sig alla senegaleser upp när det ropades ut att det var dags för boarding. Dom verkade inte riktigt ha förstått att flyget inte kommer lyfta fortare för det eller att ingen kommer att ta deras plats om dom så kommer sist i kön. När flyget sen skulle lyfta hördes det både en och två mumlade böner och mannen bredvid mig gjorde korstecknet under hela starten. Vid landningen hade alla (senegaleser) fasligt bråttom att komma av och ställde sig upp i gången nästan innan planet stannat. Saken är ju den att dom inte kommer fortare av för det.

Att komma hem är jättekonstigt men jätteskönt. Jag har gjort en massa grejer för första gången på tre månader och upptäckt en mindre rolig sak. Jag har duschar varmt för första gången på tre månader, druckit mjölk, ätit mejeriprodukter överhuvudtaget, sovit i en riktig säng, gått i en riktig mataffär, ridit (jag har sån träningsvärk att jag knappt tar mig ur sängen), frusit riktig mycket, ätit kanelbullar och massa kött, gått i regnet, kört och åkt en bil som man inte får dödsångest av att sätta sig i och inte haft några som helst problem med att göra mig förstådd. Den största överraskningen var nog ändå att jag kom hem, försökte dra på mig ett par jeans och insåg att jag inte får på mig ett enda par. Efter en tur ner till vågen visar det sig att jag gått upp 5 (!!!!) kilo. I Afrika.. Hur lyckas man med det. Förhoppningsvis försvinner som förhållandevis snabbt med lite normal mat och ett par heldagar i stallet och kanske en och annan löprunda.

Det är verkligen jättekonstigt att komma hem. För det känns inte som jag varit borta. Allt är sig likt här och jag föll skrämmande lätt in i samma gamla vanor. Det skumma blir att jag inte riktigt känner mig som samma gamla Lo. På ett sätt känns det som jag varit borta en evighet och utvecklats massor men samtidigt har det inte hänt så mycket. Det är skitsvårt att förklara för det är liksom lite snurrigt i huvudet. Kanske kommer det ett lite mer vettigt inlägg när jag kommit underfund med hur det funkar. Dessutom tänkte jag skriva ett inlägg om vilka jag åkte med, vad det kostar och lite sånt.

tror inte jag lagt upp någon bild på familjen så här kommer en