Idag för tre år sedan dog min pappa. Världens starkaste, vackraste, klokaste och bästa. Min idol.

 

Han finns inte mer.

Varje dag händer det saker jag vill berätta om, saker jag vill fråga honom om. Jag kommer aldrig mer se honom, aldrig mer hålla hans händer. Jag saknar att prata med honom, att höra hans röst och alla knäppa och kloka saker han sa. Jag kommer aldrig mer få se när han hoppar från bryggan på landet och vänder i luften för att komma upp ur vattnet så snabbt som möjligt och vi kommer aldrig mer bråka. Min pappa kommer aldrig mer berätta historier och sagor om troll och bortbytingar och han kommer aldrig mer sitta vid frukostbordet och fräsa över bristen på likadana strumpor. Jag saknar att segla med pappa och att sitta vid brasan på en ö längst ut vid havsbandet och sjunga Cornelis. Vi kommer aldrig mer segla över havet ihop. Jag saknar min hönspappa och hans fotsteg genom huset. Jag saknar att dansa med min pappa, hur han luktade och lukten i hans bil av snus och kaffe. Jag saknar alla saker som skulle varit om han levt och jag sörjer alla delar av mitt liv som han inte kommer vara en del av. Ingen förstår mig som en pappa gör och ingen ser mig som min pappa gjorde.

 

Lilla pappa, du fattas mig så det skär i bröstet.