Hur i hela friden jag någonsin ska kunna sammanfatta dom här tre månaderna har jag ingen som helst aning om men jag ska göra ett försök. Jag vet inte om jag kan säga att det här har varit dom tre bästa månaderna i mitt liv för det har varit så annorlunda och bra på ett helt annat sätt. Det är ungefär som jag levt i ett parallellt universum i tre månader. När jag kom ner kände jag ingen, inte en endaste människa, jag pratade inte franska, inte wolof heller för den delen, och kulturen var brutalt annorlunda. I början ville jag nog egentligen mest åka hem och undrade vad fan jag gett mig in på. Jag skulle kunna sammanfatta det här som en tre månader lång känslostorm där jag i princip varje dag pendlat mellan att vara ofantligt lycklig och att bara vilja gråta. Jag har funderat en himla massa och insett en massa saker om mig själv. Saker jag inte hade en aning om och saker jag nog egentligen visste. Jag hoppas och är nästan säker på att jag har utvecklats, åt något håll, fått perspektiv på en massa saker och insett att mycket av det jag la ner energi på att älta inte har så stor betydelse. Bara en sådan grej att veta att jag klarar mig själv i ett främmande land är ascoolt. Jag tror att jag blivit ännu lugnare och mer trygg i mig själv.  Jag behöver inte längre bekräftelse från andra på samma sätt och nu är jag helt säker på att jag är skitbra precis som jag är. Det är massa sådana saker som man sagt till sig själv och som man ska veta men som först nu riktigt sjunkigt in. Jag tror att jag mognat rätt mycket dom här tre månaderna, som ibland känns som en hel livstid och ibland som en sekund.

Jag tänker inte riktig på det så men jag sitter faktiskt helt ensam på ett hotell i Afrika där ingen pratar engelska och där jag från början inte kände någon. Jag äter frukost, lunch och middag helt själv, ligger på stranden själv och sitter som enda vit tjej under tamarinträdet och skrattar och skojar med ett helt gäng senegaleser (själv i den meningen att jag inte är här med någon). För tre månader sen hade jag aldrig vågat göra det här. Nu tycker jag inte ens att det är jobbigt och det spelar mig inte längre så stor roll vad folk tycker och tänker om mig. Det i sig är ju helt underbart. Dessutom har jag nog aldrig hamnat eller försatt mig i så många jobbiga, konstiga och bisarra situationer som här. Saker som jag skulle fått panik av för tre månader sen har jag varit tvungen att klara av och jag har insett att det inte gör så mycket om det blir lite fel eller om man gör bort sig lite nu och då. Världen rasar inte samman för det. Rätt många grejer har jag nästan tvingat mig iväg på med ”det är bara det man inte gör man ångar” i bakhuvudet och det har 90 % av gångerna blivit succé. Dom andra gångerna kan jag i alla fall säga att jag åtminstone har försökt.

Nu när jag sitter här och har det oförskämt bra har jag ingen panikartad hemlängtan alls. Visst längtar jag efter alla mina älsklingar där hemma men Sverige som så skulle jag nog klara mig utan en stund till. (Sverige kommer vara så fruktansvärt grått efter tre månader i minst sagt färgglada Afrika. Allt är färgglatt här, människorna, kläderna och till och med bussarna.) Det finns ju så mycket här som jag älskar, att gå mellan restaurangen och hotellet och hälsa på alla och bli inbjuden åt än det ena än det andra hållet. Att han i receptionen när jag frågar om jag kan checka ut lite senare imorgon säger att du får checka ut precis när du vill, du är en favorit så du får göra precis som du vill. Det är helt underbart att så många bara öppnat sina armar och släppt in mig utan några som helst restriktioner. Ska jag välja det bästa med dom här tre månaderna blir det delad plats mellan alla nya vänner, det är så många här som släppt in mig, tagit hand om mig och öst kärlek över mig, mina älsklingar, talibeérna (jag kan inte förklara varför, det är lite för stort) och att jag kommit ur toubab-bubblan, den klarar jag mig gott utan. Jag tror att jag någon gång, när jag inte hade en toppendag, att jag skrev eller i alla fall tänkte att det här är ett kärlekslöst land. Det stämmer inte riktigt. Visst att jag tycker att man i vissa fall inte skulle dö av lite mer kärlek men samtidigt har jag fått så mycket kärlek och mött så mycket kärlek och välvilja här.

Vi har skämtat en himla massa om att när jag kommer hem ska jag ta på mig min senegalesiska klänning, ta en liten promenad i stan och säga ”Bonjour!” ”Ca va?” till alla jag möter. Jag kommer sakna det där en himla massa, att alla pratar med alla. Jag vet att jag hatade det när jag kom hit men nu är det en sån där grej som jag verkligen kommer sakna. Det där är en annan grej som jag insett och kanske förvånats lite över här, att man anpassar sig så lätt och så fort. På ett sätt är det himla bra och fränt men samtidigt är det lite tråkigt för man faller så lätt in i nya vanor och glömmer lite att det här är ett äventyr. Man jobbar så hårt första veckorna på att komma in i familjen, att inte sticka ut, att passa in och leva upp till dom förväntningar man tror att människor runt omkring en har. Men när man väl lyckats med allt det där har man också skaffat sig dels egna vanor och dels anammat familjens och man glider in i en vardag fastän man inte varit där mer än någon vecka. När man går där med sina nya vanor, man går till jobbet, kommer hem och äter lunch, tar en siesta eftersom hela familjen gör det, går till jobbet igen, kommer hem och äter middag, pratar lite med familjen och smiter sen iväg till sitt rum efter som alla andra ändå bara tittar på TV på wolof eller franska är det himla lätt att glömma bort att det man gör är världens grej och att man borde ta vara på varenda minut.  Fast samtidigt kanske dom nya vanorna är en del av upplevelsen och det fräna är att man provat på ett annat liv i tre månader.

Ska jag välja vad som varit svårast med den här resan är det garanterat att bo i värdfamilj. Det är ta mig tusan inte lätt att flytta in och bo i en familj man aldrig någonsin träffat förut. Man har ingen aning om vad som förväntas av en eller vad dom tycker om en. Att försöka lista ut sin plats tar en himla massa energi och är allt annat än lätt. När kulturen dessutom är så annorlunda och familjen har en massa åsikter och idéer som man inte alls håller med om är det inte alltid så lätt. Det är jättesvårt att veta sin plats och veta hur mycket man kan säga till om. Man måste ju respektera deras kultur men samtidigt kan man inte finna sig i allt. Dessutom ska man komma ihåg att dom i de allra flesta fall helt enkelt inte vet bättre utan bara gör som dom alltid gjort. Dom är rätt isolerade här.

En annan sak man märker efter tre månader i ett franskspråkigt land är att 95 % av alla turister och andra man möter har franska som modersmål. Ganska fegt kan jag tycka.. Jag vet inte hur det är att komma till ett land som har samma modersmål som en själv men jag kan ju bara tänka mig hur mycket lättare det måste vara. Mitt absolut största problem under dom här tre månaderna har varit att jag inte kunnat prata speciellt mycket franska och hela den här resan måste bli en så mycket mindre utmaning om man har franska som modersmål. Inte för att det inte blir en utmaning men en liite mindre sådan. Dessutom är det sällan dom franskspråkiga försökt lära sig wolof, dom kan oftast inte mer än vi som inte är franskspråkiga.

Det är nästan fjantigt många gånger som jag varit glad över att vara svensk och ett par gånger då jag varit riktigt stolt. Det är ovärderligt att kunna åka varsomhelst i världen och prata sitt modersmål utan att en jävel förstår. Jag och Sofia drog det till sin spets när vi var ute och reste och jag har nog aldrig varit så grov i käften. Sen är det rätt skönt att kunna prata om ingenting när det blir sådär pinsamt tyst. Att kunna prata om folk utan att dom har en aning om det och att rätt ut kunna säga när någon blir för jobbig och man känner för att dra och slippa alla små tecken och trix man får köra med hemma för att kommunicera när man inte vill att alla ska höra. Jag har nog aldrig varit så stolt över att vara svensk som när jag förklarade för min värdpappa och värdlillasyster att i Sverige slår man inte barn och att varken jag eller mina syskon någonsin blivit slagna efter att min värdlillasyster frågat om det var sant att man hamnade i fängelse om man slog barn i Sverige.

Nu blev det här en farligt lång text och jag är tveksam till att någon kommer orka läsa hela men den hade omöjligt kunnat bli kortare. Om det mot alla odds skulle vara någon som orkar läsa hela får ni jättegärna slänga in en kommentar för jag är jättenyfiken på vilka ni är som läser. Hursom, jag skulle inte byta dom här månaderna mot något och jag kan inte komma på en enda negativ sak eller något jag skulle vilja ändra på. Hur mycket jag förändrats och åt vilket håll återstår väl att se men jag tror inte jag är samma person som innan jag åkte och det är väl tur det kanske, att det hänt något, åt något håll… Tusen tack ni som följt bloggen och lämnat underbara kommentarer när jag hade det lite tufft där i början. (Monica, jag är gråtfärdig varenda gång jag läser dina kommentarer. Tua, rapp i käften har du blivit men det ska man vara. Tack söta du för att du lämnat en liten kommentar i nästan alla inlägg.)

Det här är inte mitt sista inlägg så kika in om några dagar när jag landat hemma så får vi se vad ni hittar. (Nu när jag läser igenom känns det som jag har massa mer att skriva men det blir helt enkelt för långt då. Kanske kommer det ett till när jag fått fundera lite.)